Surgery and what follows

Hi love!

I’m very sorry for my absence. Last Sunday I had another attack of pain and was taken to the hospital. My condition was getting worse apparently, so on monday I had a Gastroscopy done which I unfortunately wasn’t allowed to remain awake and watch. Yes, I wanted to remain sedated but awake to watch. It’s like a grey Anatomy episode all for myself hahaha.

Anyways, They had to go in and see if there was anything else causing my problems and they found nothing. Therefore, I was left with nothing but a single option; surgery.


Tuesday around 5 p.m They rolled me into surgery and opened me up through four peeking holes in my stomach( one below my belly button, one in the middle right under my boobs and two right below my right ribcage). Once in surgery, they cut off and scraped away my gall bladder. They had to enter with a tube through my mouth too because there was apparently a very large stone stuck close to my main rube under the gall bladder (Huvudkanal). That was not fun to wake up to because I had bruises and scrapped skin in my throat from the breathing tube AND the tube to retrieve the stone being too much in my throat together.

The surgery was over around 3 hours later and I woke up around 9.30 pm ish. That was horrifying. The people I saw when I woke up in the ICU was not the people I closed my eyes to in the OR. I couldn’t talk from the pain in my throat, I didn’t recognise anyone and nurses kept pushing needles of painkillers into my arms and touching and checking everything on the monitors. All the medication, the stress, the anxiety of not being able to talk and the anesthesia became too much and I got fried.

I started crying.
I don’t know why but I could’t take it and I crying. I cried for someone to come; a familiar face at least. I think I was okay with the devil too at some point. The nurse by my side kept asking me to stop crying. I’M NOT GONNA STOP CRYING. WHO YOU? This might be your job, you might know that everything is gonna be okay and this might be a tiny thing in your eyes but I realised nurses quickly forget that the patients don’t go through this every day simply because you see it happen every day at work. So don’t you dare telling me to shut up and be quiet. Even if she was nice and kindly asked me to not cry it doesn’t matter. Everything was floating and for all I know I could have been in Mexico without a liver and two kidneys.

I hear her ask the other nurse if we can get someone down there and she looks at me and asks me if it matters if they call my mom or my dad and I whisper “Mom” as loudly as my throat could manage. Of corse it matters! Not for some weird reason but because my dad is as emotionally supportive and sensitive as a brick. I wasn’t gonna lay the and have my dad pat me on my shoulder saying I should toughen up because it was gonna go away soon. NO. I  cried after my mother. The only person between the two of them that  I knew could understand me without me having to say anything. The one that can wipe my tears and hold my hand. The one that knows that asking me to shake it off isn’t gonna work.

Parents work differently.

I didn’t know my mom was up in the floor I was staying at before the surgery, waiting for me. I thought she was home. It didn’t take long before they brought her down to the ICU and I felt so…safe once I saw here. I face I knew meant safety.

I was given a strong pineapple juice to help my get some sugar and also to make me pee. After surgery it’s very common that the patient can’t feel that they need to pee, they said. After making me drink two of those juice boxes, they helped me get to the bathroom. They rolled the bed to the bathroom door and helped me up.
Let me tell you something; that was not easy not fun. Every single movement hurt and I couldn’t use my stomach muscles; they were soar from the surgery. I’ve never been more grateful for handles next to toilet seats. I successfully peed and they let me rest for about an hour or so ni the ICU before taking me up to the room I was staying at. I convinced my mom to go home and sleep because she had to work the next day. She went home and I cried some more. Not because I was anxious or because I was in distress like earlier; this time I cried because I exhausted. Because of the situation I was in. Because I couldn’t even go to the bathroom without help. I was just tired of all of the sickness.

I stayed at the hospital until wednesday evening and was allowed to go home that evening.  I can only eat smal portions of food for the first month, no exercising the stomach for the first 2 weeks and then slowly starting again. I have to drink a lot of water and be careful of my incisions so they don’t open up. Luckily there’s no stitches nor any staples; they used glue so I won’t have to go back. The glue will wash off bit by bit as my scars heal.

I’m kind of hoping for very visible scars so I can say I was in war and got shot four times while protecting my captain/first sergeant or something like that. That’ll be a good story. Or something like ” Two robbers was trying to kidnap my 1 year old baby sister and I got shot keeping her safe so they couldn’t take her”. Something like that could be very cool too hahaha. Or I’ll just say they removed my gall bladder because it was a bitch.


I took a break from blogging to take a shower and because I’m such a curious fucker I gently opened up the bandades( I also wanted to gently wash them off a little) and guess what? AIN’T NO GLUE UP IN THIS BITCH,NO! that’s right: IT’S ALL FUCKING STAPLES.


what the actual fuck?! How can the doctor reassure me that it’s glue and that it’s wash off on it’s own when I have been chilling with 12 staples in my skin?

And don’t give me the ” everyone makes mistakes” bullshit because DOCTORS CAN’T MAKE MISTAKES. what if it was something more serious? A doctor’s mistake is a patients life. THEY.ARE.NOT.ALOUD.TO.MAKE.MISTAKES.

Guess who I’m calling tomorrow to rectify this shit? -.-

Screw this shit. I let them open me up, I trust them with me life and I’m left with false information and 12 staples.







11 thoughts on “Surgery and what follows

    • Hej! Jadå, mår mycket bättre nu. Har haft det tufft ett tag efter operationen eftersom kroppen inte hunnit läka än men är frisk och stark nu. Ja, jag hade 4 gallstensanfall tills sjukhuset tog det på allvar nog att operera. Den perioden var nog värst. Men nu är det över 🙂

      • Hej!åh va skönt att du mår bättre! Skönt att dom tog dig på allvar efter 4anfall. Jag har haft fler än så och ingen läkare vill operera mig. Vad mena du med tufft? Fantomsmärta eller vad? Förlåt att jag fråga så dumt.

        • Hej! Nej men fy herregud! Vilket sjukhus åker du till? Har du fått medicin och så med dig hem? Det tuffa var läkningsperioden efter operationen. Alla mina magmuskler var krossade och jag fick inte och kunde inte röra mig fritt utan hjälp. Min hals var förstörd efter två slangar ner till magen via halsen så jag kunde inte prata ett bra tag. Att känna sig så inlåst och fängslad i sin egna kropp var en mardröm. Men jag gör om det varje dag än att ta en till anfall. Är du ung? Dem tog mig inte på allvar för dem tänkte att “ja, men hon är ung det kanske går över av sig själv” vilket det inte gör. Världens mest idiotiska tankesätt av en doctor. Gallsten är inte som njursten; Gallsten faller inte ner själv. Men men… Sveriges vård liksom..

          • Hej! Hudiksvalls sjukhus. Visserligen är dom värdelös men man tycker ju att dom ska ta en på allvar om man kommer in med ambulans. Nej dom ger en morfin spruta och skickar hem en. Jag har haft problem med gallan sedan 2009 {18, skulle fylla 19} och jag är 26 nu. Känns liksom förjävligt att dom inte tar en på allvar. Yes jag har två olika ~ papaverin och diklofenak eller hur dom stavas.

            Oj! Hur är det nu då? Kan du prata osv nu och hur kommer det sig att dina magmuskler var krossade???

            • I har en släkting ( Hon är kanske 28 år tror jag) och hon har samma problem; de skickar bara hem henne med medicin. Det hon gjorde sist tror jag hjälpte lite. Hon krävde att få bli plaserad i kö för att opereras. Om du hamnar på sjukhuset igen(förhoppningsvis inte) fråga om en bättre plan, be om att bli listad för operations kö. Jag har inte hört om dem medicinerna, fungerar de? Jag kommer ihåg att dem jag fick hjälpte med smärtan tillfälligt men att jag blev jätte yr och illamående av dem; Det kändes som att jag föll när jag blundade med de medicinerna.

              Organerna ligger under musklerna ju, och av någon anledning kunde de inte komma åt gallblåsan igenom musklerna så de valde att liksom trycka dem åt sidan. Så bara att nysa gjorde jätte ont ett bra tag; musklerna behövdes för allt liksom… Nu kan jag prata. Jag var hes och hade ont i ungefär en vecka men nu är det bra igen. All den smärtan som kommer efter operationen är så värt det dock. Så jag hoppas du får opereras snart. Jag har haft magkatarr och inte ens det var lika jobbigt som gallsten. :/

              • Usch låter riktigt jobbigt! Jo jag har sagt flera gånger att jag vill ha operation för att få bort dom men dom säger att det inte är möjligt för det är inte akut och inte viktigt. En gång när jag fick ett anfall så föll jag ihop i hallen hemma och bara skrek. Syster ringde 112 om ambulans och kärringen sa “kan du be hon som skriker att vara tyst” osv. Riktigt dåligt. Men men. Jag vet inte hur det är att ha magkatarr för jag tror jag har klarat mig från det. Dock lär det väl smälla till så får jag det också pga all stress osv.

                Jag har en benbit i min högra fot som vandrar runt efter jag slet av ligamentet två gånger. Inte ens det tänker dom hjälpa mig med för “det är ingenting som stör”. Ibland kan jag inte gå pga den. Så det är typ ingen idé att fråga om hjälp

                • Ush men herregud! Har nu någonsin funderat på att be om hjälp från något annat ställe än där du bor? Har du testat att kontakta sjukhusen här i Stockholm? Jag är inte säker över vad policyn är när det kommer till värd i olika städer men det är värt ett försök att fråga. SÖS är ju inte så bra förutom att deras sjuksköterskor är underbart hjälpsamma och trevliga, men jag har hört att Karolina sjukhuset är jätte bra och Sankt Görans sjukhus också. Vet inte om det är mycket till hjälp men fråga runt lite. Ge inte upp tills du fått hjälp, om du har orken 🙂

                  • Jo jag har provat att få hjälp på andra sjukhus men jag får inget. Det måste vara inom Gävleborgs län. Jag ville ha till typ Uppsala eller nått men icke. Joda jag håller ut. Jag har alltid medicin med mig vart jag än går utifall det börjar eller om jag inte tål nånting som jag ätit eller så. Min mage är väldigt känslig och jag gillar och pröva nya saker dels för att se om jag klarar det och dels för att jag är så otroligt nyfiken! Haha!.

                    Jag har testat att kontakta sjukhus i Stockholm, det har jag men eftersom jag bor här så fick jag ingen hjälp.

                    Nej jag är envis som en åsna men ibland känner man att man vill ge upp så kanske man ska äta mkt fett så man får ett gallanfall så man kan leva om och kanske få sig en operation… önsketänkande och smärtan skulle inte jag klara av nu.

                    • Ush då, jahapp den idén flög ut ur fönstret. Jag tror inte att äta fet mat för att få ett till anfall vore det bästa valet dock. Varje anfall tär på din kropp och speciellt din lever och gallblåsa. Så undvik anfall skulle jag nog säga 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in: Logo

You are commenting using your account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )


Connecting to %s